Mer Dick åt folket!

Allt som har med mera Veronica Mars att göra är goda nyheter. Lite extra guldkant får det när Dick Cassablanca spelad av Ryan Hansen är inblandade. Det ska nämligen komma en webserie på CW Seed som heter "Play It Again, Dick" som ska handla om Ryan som försöker göra en spinoff på Veronica Mars. Både Kristen Bell och Jason Dohring (som spelade Logan Echolls *ögon som tindrar*) kommer dyka upp som sig själva. Eller fiktiva versioner av sig själva. Flera av de andra skådespelarna ska också dyka upp. Jag ser galet mycket fram emot det!! Nu ska jag bara ta reda på lite mer om CW Seed :)

För er som vill se mer av Ryan Hansen, och kanske få lite förståelse för varför jag gillar honom så mycket, kolla in detta klipp som kom precis innan Veronica Mars filmen tidigare i år :)

Recension: "Jackass Presents: Bad Grandpa" (2013)

Titel: Jackass Presents: Bad Grandpa

År: 2013

Sågs i format: Blu-ray

Förväntningar: Jag gillar inte Jackass. Har visserligen inte sett särskilt mycket av dem men för mig verkar deras program bara ha handlat om att orsaka sig själva så mycket smärta som möjligt eller att vara så äckliga som möjligt. Men så råkade jag se trailern för Bad Grandpa och tyckte det var sjukt rolig. Så jag var ju tvungen att se filmen, trots att det var Jackass som stod bakom.

Handlingen: Filmen bygger på att Johnny Knoxville är sminkad och utklädd till en gammal man och tillsammans med vad som ska föreställa den gamla mannens barnbarn åker de runt bland intet ont anande människor och hittar på galna saker. Allt filmas med dolda kameror, dock så bra gjort att det känns som riktig film. Det fina med handlingen är att även när det inte finns människor runt omkring utan bara skådespelarna så håller de sig hela tiden till sina karaktärer och storyn. Man upplever det alltså inte som ett sketchprogram utan som en riktig film. Det blir bara så mycket roligare när man vet att det är vanliga människor och äkta reaktioner när de galna sakerna händer. Och jag blir varm i hjärtat av relationen mellan morfar och barnbarn hur märklig och på låtsas den än är.

Skådespelarinsatser: Fantastiska! Johnny Knoxville är så jävla bra. Han gör den gamla mannen galet trovärdigt och vad som än händer så tappar han aldrig masken. Men han får god konkurrens av Jackson Nicoll som spelar barnbarnet Billy. Vilken stjärna!! Han är så sjukt duktig och jag imponeras så över hur han klarar av att göra allt han gör i filmen.

Action: Lite kanske, fast på det roliga sättet.

Drama: Man tar ju inte dramabiten på allvar utan den är ju till för att göra de ännu roligare. Vilket funkar.

Humor: Jag älskar filmens humor. Jag sitter inte och skrattar högt genom hela filmen (fast det blev en hel del gapskratt) men jag tror att det är en sådan film som jag kommer se flera gånger och skratta mer för var gång åt favoritscenerna.

Romantik: Nja

Spänning: Jag får visserligen hjärtklappning ibland när man undrar hur de vanliga människorna ska reagera :))

Visuellt: Kostym och smink förtjänar en hel hög med priser för sitt jobb. Framförallt smink som åtminstone har vunnit Best Special Makeup Effects – Feature Films på galan Hollywood Makeup Artist and Hair Stylist Guild Award och blivit nominerade till en Oscar. Som jag nämnde innan har de också lyckats väldigt bra med en filmkänsla och inte en dokumentärkänsla trots att de har så mycket dolda kameror. En hel del lyckade specialeffekter har de också, en del äckligare än andra :)

Musik: Minns inte så mycket av den just nu förutom i ett visst dansnummer :) Tror att jag kommer tänka på den desto mer när jag ser filmen igen. Har för mig att där var en del låtar jag tyckte passade bra.

Sammanfattning: Den var precis lika rolig som jag trodde. Eller roligare då jag inte vågade ha för höga förhoppningar på Jackass-gänget.

Betyg: 4 av 5

"Sons of Anarchy" säsong 7 trailer

 

Jag har sällan varit så arg över en TV-serie som när jag såg slutet på "Sons of Anarchys" förra säsong. Och jag känner mig nästan lika arg igen när jag ser trailern på den kommande. Det var inte så här jag hade tänkt mig det!! Men längtar gör jag såklart ändå :)

Mitt minne av Robin Williams

Som så många andra nåddes jag av den sorgliga nyheten i morse att den amerikanska skådespelaren Robin Williams hittats död, 63 år gammal. Man misstänker självmord och hans publicist har berättat att han kämpat mot depressioner och han har också varit öppen om sitt missbruk. Återigen påminns man om att pengar och kändisskap inte automatisk innebär lycka. Det verkar också som många av dessa spralliga, glada och humoristiska människor kämpar med helt andra demoner när de inte står framför publik eller kameror. Otroligt sorgligt men jag tänker minnas honom som den där glada, ödmjuka människan man såg i intervjuer som verkade ha ett enormt hjärta. Och så förstås för hans fantastiska talang som komiker och skådespelare. Nedan listar jag mina favoritfilmer med honom (i kronologisk ordning).
RIP Robin!

Good Morning, Vietnam (1987)


Döda poeters sällskap (1989)


Hook (1991)


Mrs. Doubtfire (1993)


The Birdcage (1996)


Good Will Hunting (1997)

Recension: "Last Vegas" (2013)

Titel: Last Vegas

År: 2013

Sågs i format: Blu-ray

Förväntningar: Jag förväntade mig en småmysig komedi med ett gäng riktigt bra skådespelare.

Handlingen: Handlingen är väl så långt ifrån originell man kan komma. Ett gäng vänner som drar till Vegas för svensexa har vi ju sett förut. Och inte heller är det något nytt med åldrande gubbar som försöker leva som i sina ungdomsdagar. Och situationerna som uppstår när ett gäng 70-åringar ska uppleva ett Vegas som förändrats en hel del sen sist är fullt av möjligheter för humor. Och det är där filmen funkar bäst. Där och när det skämtas om åldrandet. Tyvärr består en stor del av filmen av deras gubbsjuka trånade efter tjejer som är 40-50 år yngre än dem. Och inte någonsin tycker någon att det är något fel på det, hur mycket de än objektifierar kvinnorna. Inte ens tjejerna som snarare tycker att dessa gubbar som är lika gamla som deras mor- och farföräldrar är alldeles fantastiska. De bitar som handlar om gängets vänskap är också bra och hade gärna fått utvecklats mer.

Skådespelarinsatser: Robert De Niro, Michael Douglas, Morgan Freeman och Kevin Kline är alla grymma skådespelare och de gör absolut bra ifrån sig här också även om jag gärna hade sett att de fick större möjligheter att utveckla sina karaktärer. Bäst tycker jag nog att Kline och Freeman är som verkligen visar upp att de åldrats men som fortfarande ”got it”. Mary Steenburgen gör också en bra roll som Diana som ger handlingen något mer djup.

Action: Ingen. Eller det skulle vara ett och annat knytnävsslag kanske.

Drama: Hade gärna fått utvecklats ännu mer. Som bäst när det handlar om deras vänskap och saker som slitit på vänskapen.

Humor: Inte riktigt så rolig som jag trodde att den skulle vara. Den har sina stunder, oftast med Kline eller Freeman inblandade, men de hade kunnat åstadkomma ännu bättre. Eller så siktade de aldrig på mer utan såg det som en dramakomedi, fast det tror jag inte då det hade krävts bra mycket bättre drama i så fall.

Romantik: Kärlek och åtrå finns det gott om fast inte vidare romantiskt. Spänning: Inte direkt.

Visuellt: Las Vegas har ju en väldigt tacksam miljö med allt vad de erbjuder och det hade varit kul om de kunnat zooma ut lite oftare från tjejernas urringningar och bikinikroppar för att visa mer av den istället.

Musik: Musiken är inget jag la på minnet vilket förmodligen innebär att den gjorde sitt jobb utan att vara särskilt märkvärdig. Framförallt användes den till att visa på gubbarnas ålder och generationskrockar på till exempel dansgolvet.

Sammanfattning: Lite besviken faktiskt. Det fanns stor potential och den glimrar stundtals men alldeles, alldeles för gubbsjuk för att bli riktigt bra.

Betyg: 3- av 5

Gärna kurvor bara man har stora bröst!

Älskar Mollys nya låt och budskapet i den. Tycker det är sorgligt att hon genom hela sin karriär har fått höra att hon borde gå ner i vikt. Hon är ju hur snygg som helst och så länge hon är nöjd och frisk så borde det väl inte vara någon annans problem. Två saker kan dock störa mig var gång debatter av denna typ kommer upp, dvs då bilder på icke trådsmala tjejer hyllas.

1. Det verkar vara fritt fram att säga saker i stil med "jag skulle aldrig vilja vara med ett benrangel" eller "det ser så hemskt ut med pinnsmala tjejer" osv. Det finns faktiskt tjejer, och killar också för den delen, som inte kan gå upp i vikt och hur tror man de känner när de får läsa sådant? Varför är det okej att skriva sådant men inte att skriva "Fy jag skulle aldrig vilja vara med någon så tjock"? Alla människor kan bli sårade, det finns ingen grupp som det är fritt fram att säga vad som helst om.

2. Var gång skriver en drös folk att det är så mycket snyggare med kurvor. Vad innebär dessa kurvor? Innebär det att du får gärna ha lite extra kg så länge det resulterar i stora bröst också? Jag ser sällan bilder på en kraftig tjej med små bröst som hyllas för sina kurvor. Eller jag kanske har fel?

Oavsett är det bilder/videos som dessa som drar igång kommentarsfälten som visar upp de mindre vackra personlighetsdragen hos människan. Är övertygad om att hälften av dem skrivs för att provocera andra men det är ändå ganska sorligt att se. Vill du ha exempel är det bara att läsa kommentarerna till hennes video på YouTube. Men innan dess tycker jag att du ska njuta av låten :)

"Pretty Little Liars" säsong 4

Det är något märkligt med ”Pretty Little Liars”. Jag kan inte säga att den är jättebra, men jag kan inte heller sluta titta. Den är ju galet orealistisk men samtidigt lite spännande. Ja, jag upprepar mig nog nu.. känns som jag skriver samma sak efter varje säsong :) Redan förra säsongen började tjejerna tuffa till sig och ta saker i egna händer och det har de fortsatt med även nu. Det gillar jag. Sen är det ju kul att se hur alla hänger ihop med varandra, fattar inte hur karaktärerna räcker till för fler hemliga relationer av olika slag, de har väl gått flera varv runt snart. Resten av kommentarerna innehåller spoilers!


******* SPOILERVARNING!!! *******

Det stora med denna säsong var såklart Ezra. Tyvärr hade jag redan råkat läsa om honom på nätet innan det hände och det retar mig något så fruktansvärt. Hade SÅ gärna velat få uppleva den förvåning jag antar att jag hade känt när man fick se att det var han som dök upp i rummet med alla foto på tjejerna. Min första tanke var att ”detta håller ju inte” eftersom han vid flera tillfällen innan dess fanns på fel plats när A gjorde något. Men nu när man sett färdigt säsongen så förstår man ju varför. Det retar mig att Aria på slutet verkar förstå och förlåta honom. Även om han nu inte är A, och även om han blev kär i henne till slut så var det han gjorde för jävla svinigt. Hon får inte förlåta honom. Om han nu överlever, det vill säga. Jag älskade när hon var så sjukt arg på honom och helt orädd lät honom få veta det också. Och vad fan såg han i Alison? Något annat som upprör mig är Caleb och varför vi inte fått veta mer om honom och varför han stack. Var helt övertygad om att vi skulle få följa den storyn. Han och Hanna är ju mitt favoritpar!! Nåde dem om han inte kommer tillbaka nästa sägong! Spencer är fortfarande den mest intressanta karaktären men jag blir lite förvirrad över hennes drogproblem hon skulle haft tiden då Alison försvann. När serien började var hon ju världens mest skötsamma tjej. Och varför skulle inte ett ord om detta nämnts under alla år vi följt dem? Förstår ju att det är en efterkonstruktion från författarnas sida men det måste ju hålla. Denna känns inte riktigt trovärdig. Alldeles för lite förklaring om varför hon gick på anfetamin tycker jag! Och så var Alison tillbaka. Eller jag hoppas att hon inte är tillbaka på riktigt. Jag gillar henne inte och vill att hon ska fortsätta att hålla sig undan. Det räcker gott med sporadiska inhopp. Och hur frustrerande nära var det inte att få veta vem A var då? Frustrerande var ordet för hela avslutet tyckte jag. Bara en massa lösa trådar! Men visst, de får ju mig att vilja se en säsong till :)

Recension: "Guardians of the Galaxy"

Titel: Guardians of the Galaxy

År: 2014

Sågs i format: Bio 3D

Förväntningar: Jag hade inte särskilt höga förväntningar. Trailern lockade mig egentligen inte direkt men jag var biosugen och jag brukar alltid ge Marvel-filmer en chans då de brukar vara underhållande. Handlingen: Det visade sig att jag hade helt missuppfattat en del av handlingen i trailern. En ganska väsentlig del tror jag. När jag såg trailern trodde jag att typ regeringen eller något anlitade denna brokiga samling figurer för att utföra ett uppdrag som skulle rädda hela galaxen. Jag tyckte inte det kändes särskilt trovärdigt att de skulle lägga alla världars öde i deras händer då de inte verkade direkt hoppfulla när det gällde deras förmåga att verkligen göra något. Fast så gick det ju inte till utan det var helt andra saker som gjorde att dessa fem karaktärer började samarbeta och genast blev det mycket mer trovärdigt. Kanske svepte man lite lätt förbi saker som motiven till varför folk gjorde si och så, framförallt de onda karaktärerna, men annars gillade jag handlingen. Den höll bra tempo genom hela filmen och inte en minut gick då jag kände att den sackade lite. Det är karaktärerna, och relationerna dem emellan, som gör filmen. Allt som händer är givetvis också av intresse men det är deras personligheter, personkemi och dialoger som gör filmen så charmig. De fem huvudkaraktärerna har alla ett ganska brokigt och kriminellt förflutet och ser enbart sina egna behov och önskningar. Det är det som tvingar dem att samarbeta. Givetvis förändras detta under filmens gång och det kan se ut att vara på ett sådant där sliskigt ”amerikanskt” sätt men det är hela tiden med glimten i ögat och på gränsen till parodi. I inledningsminuterna kände jag mig lite förvirrad över att det utspelade sig 2014 samtidigt som teknologin och besök på andra planeter fick det att kännas som lååångt fram i tiden. Men det visar sig sen att inget av filmen utspelas på jorden så det är väl helt enkelt övriga planeter som är längre fram i utvecklingen.

Skådespelarinsatser: Jag tror jag gillade alla i denna film. Chris Pratt har jag inte sett så mycket av men han gjorde huvudkaraktären Quill perfekt. Charmig humor samtidigt som han fixade actionscenerna galant. Zoe Saldana gjorde en utmärkt mördarmaskin (Gamora) med ett hjärta, Dave Bautista var jättebra som den gigantiske, hämndlystne men förvånansvärt vältalige Drax, Bradley Cooper gjorde rösten till den coolaste tvättbjörnen (?) i stan, Rocket, så bra att jag inte ens kunde höra att det var han, och då var inte rösten direkt tillgjord. Vin Diesel sa inte många ord som rösten till Groot men denna karaktär i form av ett levande träd var underbar. Sen var där en hög lyckade biroller med bland annat Glenn Close, John C. Reilly och Benicio Del Toro.

Action: Ja, action var det då ingen brist på. Många coola slagsmålsscener som fick extra kraft med hjälp av specialeffekter samt jakter och krig både på marken, i luften och i rymden.

Drama: Lite tårögd blev jag faktiskt ett par gånger när det var ett par rörande scener. Men sen är jag ju också väldigt blödig :)

Humor: Det var nog biten som överraskade mig mest med filmen, att jag skrattade så mycket. Inte så att man satt och asgarvade filmen igenom men det var så där charmigt småputtrande med humor hela tiden. Inte så avancerad men ändå lite egen.

Romantik: Lite romantik fanns det men det var ingen huvudingrediens direkt.

Spänning: Så mycket action ger ju såklart en viss spänning men det var inte så att man satt på helspänn och den var ju inte läskig på något sätt.

Visuellt: Jag är mycket nöjd med specialeffekterna. Först och främst alla olika varelser från olika planeter, vissa animerade och vissa utklädda människor. Sen världarna, rymden, rymdskeppen och som jag nämnt innan actionscenerna var alla mycket snyggt gjorda.

Musik: Musiken har en alldeles speciell roll i filmen då ett gammalt mixtape från 80-talet följer oss hela vägen. De goa låtarna bidrar både med humor och att man vill gunga med.

Sammanfattning: En mycket positiv överraskning och jag ser fram emot uppföljaren.

Betyg: 4 av 5

Ny TV serie

Repliken ”Lightning gave me abs?” är nästan tillräckligt för att jag ska ge den nya serien ”Flash” en chans. Och det tror jag att jag gör, vet dock inte om den kommer vara något att se. Tycker trailern väger fram och tillbaka. Vissa saker ser riktigt bra ut, vissa lite mesiga. Får vänta till hösten och se om den är något att ha. Sen kanske man ska ta tag i ”Arrow” också som jag fortfarande inte sett.

Månadens bok: "Bravo två noll" av Andy McNab

Då min sambo inte är så intresserad av att läsa skönlitteratur är nästan alla sådana böcker i huset mina. Dock har han ett fåtal som fått äran att stå i vår bokhylla och jag har länge tänkt att jag borde läsa någon av dem för att se ifall jag också skulle tycka att de var så bra som han tycker, för detta är ju hans favoriter. Häromveckan såg vi krigsfilmen ”Lone Survivor” som berörde mig ganska mycket. Samtidigt stod jag utan bok så jag tänkte att detta kunde vara ett ypperligt läge att fortsätta på samma tema, och läsa en av sambons favoriter. Alltså har jag precis startat med Andy McNabs ”Bravo två noll”.

Den 22 januari 1991 går åtta soldater, tillhörande det brittiska specialförbandet SAS, ombord på en helikopter som skall föra dem från Saudiarabien till Irak. Gulfkriget pågår och de skall landsättas i öknen för att utföra ett viktigt sabotageuppdrag på fientligt område. Men innan de hunnit fullfölja sitt uppdrag upptäcks de av fienden ... Andy McNab var chef för åtta-mannapatrullen.
Källa: Bokbörsen

Det är alltid en annan känsla när det är sanna historier och här är det författaren själv som upplevt. Tycker det ska blir riktigt spännande att läsa den. Återkommer med recension!

Diggiloo 2014 (Skurup 31/7)

Diggiloo var precis sådär trevligt som man förväntar sig av konceptet. Man sjunger med, skrattar, klappar i takt och imponeras över artisterna på scen. Jag har nog aldrig sett så många klädbyten men det hör liksom till, det är kul att se alla utstyrslar. Hur var de olika artisterna då? Jag tar det en i taget:

Lena Philipsson
Alltså denna kvinna! Det är något visst med henne. Det är inte bara det faktum att hon sjunger fantastiskt, har humor och är otroligt snygg. Hon har en charm och naturlighet som man ser hos få artister. Hur mycket hon än åmar, kråmar och spelar på sin sexighet så känns det ändå som hon gör det med ödmjukhet. Bland kvällens publik så kändes hon som en av favoriterna och trycket blev som bäst när hon fick köra några av sina gamla godingar som ”Dansa i neon”.

Oscar Zia
Som vanligt är man lite lokalpatriotisk och hejar lite extra på Oscar men ingen kan säga emot att han är en fantastisk talang. Och han blir bara bättre och bättre ju mer rutin han får. Det jag tycker man kan se ibland är att det verkar som om han i situationer där han inte känner sig helt bekväm, eller kanske tycker är lite pinsamt, ser ut att bli lite flamsig och ofokuserad. Fast det kompenseras med råge den övervägande delen av tiden då han med stor inlevelse och professionalism tar sig an sina nummer. När han ensam sjöng den italienska balladen ”Caruso” var det mäktigt och det var också det enda numret som fick stående ovationer, förutom den gemensamma avslutningen då.

Jessica Andersson
Jessica sjunger otroligt bra och är en duktig artist men hon känns inte lika naturlig som de flesta andra artisterna i showen. Enda gången hon verkligen berörde mig var när hon sjöng en sång om alla barns rätt till trygghet, att inte behöva vara rädd för att bli övergiven. Men klart godkänt fick hon.

Eric Gadd
Det känns som om Eric Gadd både låter och ser ut som han gjorde för 20 år sedan. Blev faktiskt imponerad över hur hans ljusa röst fortfarande höll. Tyckte lite synd om honom när han vid varje låt försökte peppa publiken att sjunga med. Problemet är ju att en stor del av publiken, mig inräknad, förmodligen har lite väl svårt för att sjunga i hans tonart och därför lät bli av hänsyn till alla som satt runt omkring en :) Ibland kändes han kanske lite felplacerad i vissa dansnummer men å andra sidan tycker jag det är kul med lite variation bland artisterna så alla inte är exakt likadana.

Nanne Grönwall
På Nannes röst kunde man däremot höra att den inte alltid är som den varit, åtminstone antar jag att det var därför hon gjort vissa ändringar i låtarna. Men hon gjorde sina låtar bra och med stor inlevelse. Hon är som en liten skojfrisk duracellkanin som nog har sina störta fans bland de äldre genrationerna.

Erik Segerstedt
Erik gjorde skäl för sitt smeknamn ”snygg-erik” och charmade publiken med sina hundögon. Men det gjorde han även med sin fina röst och bra låtar. Han är inte den yviga och spralliga artisten som några av de andra men det kan ju vara rätt skönt om inte alla är det.

Nassim Al Fakir
Nassim är inte en sångare i klass med de andra men jag tycker att han kompletterar gruppen väl. Han är grym på slagverk men det skedde tyvärr mest i bakgrunden, det var en slump att jag ens upptäckte att det faktiskt var han som stod där vid flera nummer. Han kunde gott fått lite mer fokus på slagverket istället för solosång, där han försvinner lite i jämförelse med de andra.

Per Andersson
Även om flera av artisterna stod för lite humor var det ju såklart årets komiker Per Andersson som stod för den största delen. Ofta i samspel med någon av artisterna. Jag är kluven när det gäller Per, jag tycker att han i grunden är rolig men att hans sätt ibland blir alldeles för skrikigt och uppskruvat. Lite som Petra Mede. Men i detta forum passade han alldeles utmärkt och jag tror också att han har en tendens att inte balla ur lika mycket här när det är ganska manusbundet jämfört med TV-program som mer bygger på improvisation. Han hade en förmåga att få mycket att verka spontant och därmed extra roligt trots att det säkert gått till på exakt samma sätt på alla andra föreställningar också. Han har ganska låg humor men det verkade gå hem utan problem hos publiken. Det gjorde det i alla fall hos mig :)