True Blood dimma

Efter att ha läst fyra böcker är jag inne i en dimma. Fast det är väl fel att kalla det för "True Blood" dimma eftersom det bara är TV-serien som heter så. Det har varit riktigt kul att läsa 3:an och 4:an eftersom TV-serien inte har kommit så långt. Och nu är jag som sagt helt hooked. Ikväll är det dags att börja på femte boken, längtar ...

Prinsessan och Grodan

”Prinsessan och grodan” är tecknad i den klassiska Disneystilen som jag kan sakna ibland sen de flesta filmerna blev dataanimerade och därmed ändrade stil. Det är det jag gillade bäst med filmen plus själva historien som var ganska fin med ett rätt tydligt budskap. Det jag gillade mindre var saknaden av humor som dessa filmer brukar vara fyllda av. Visst småskrattade man en del men inte alls så mycket som jag brukar till många av dessa filmer. Det kändes också som nostalgi med lite sångnummer i filmen. Dock kom de aldrig upp i samma klass som till exempel Lejonkungen eller Alladin. Filmen får klart godkänt men den toppar inte min lista på Disneyfilmer. Från min 5-åriga dotter verkade den dock få betydligt högre betyg.
Betyg: 3 av 5

45 dagar kvar ...

... tills premiären av True Blood säsong 3 börjar i USA. Bjuder på lite Bill medan vi väntar :)

Bill Compton

Bill Compton: Missing

Låt som fastnat

Har fått en låt på huvudet. Går och sjunger den hela tiden. Ja, de få raderna jag kan då alltså.

Living Dead In Dallas

Nu har jag läst läst andra delen i Sookie Stackhouse serien och det märktes att TV-serien ändrat en del. Andra säsongen är ganska lik andra boken men främst skiljer den sig på två punkter. När det kommer till The Fellowship Of The Sun och det som händer i Dallas tycker jag att TV-serien har gjort det bättre. De har ändrat något på karaktärerna och relationerna dem emellan och spenderat mer tid hos sekten. Det saknade jag i boken. TV-serien har också lagt till en del på vad som händer hemma i Bon Temps och där har jag svårt att bestämma mig ifall jag tyckte det var bäst i boken eller TV-serien. Jag tror jag helst hade velat ha ett mellanting. Tvåan var i alla fall lika bra som ettan och nu ska det bli kul att läsa tredje boken innan tredje säsongen kommer på TV.

"The Last Airbender" i 3D

Som jag redan nämnt i ett antal inlägg tidigare ser jag väldigt mycket fram emot "The Last Airbender". Nu är det dessutom bekräftat att den även kommer göras i 3D. Kommer nog blir grymt läckert med de specialeffekterna. Hoppas verkligen att den visas i 3D även i Sverige. Nedan kan du se den nya trailern.

Eclipse trailer!!

Så var den här den nya trailern för Eclipse, tredje delen i The Twilight Saga. Ja, att det är mer action i denna är väl ganska tydligt? Gud vad jag längtar!!!
Tyvärr är den lite för bred för min blogg men klickar du på klippet så kommer du till Youtubes sida och kan se hela bilden.

Not my cup of tea

Senaste träffen på kursen "Berättande i Film och Litteratur" som jag läser handlade om modernismens epik. Till den fick vi läsa två texter nämligen Wirgina Woolfs "Mot Fyren" (1927) och så "Combray" som är den första delen i Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" (1913). Och som rubriken antyder var det verkligen inte min grej. De var sååå tråkiga. Är det något jag har svårt för så är det texter fulla med metaforer. Och är det något som kännetecknar modernismens litteratur så är det just det. Jag har aldrig läst så mycket liknelser i mitt liv. Proust kan inte nöja sig med att säga att ett kyrktorn skiljer sig från de andra. Utan det skiljer sig likt en snäcka som fastnat mellan två stenar i det skvalpande havet typ. "Mot Fyren" var faktiskt ännu tråkigare. Jag klarade inte ens av att läsa färdigt den. Det gick så trögt att jag på en vecka hade läst 62 sidor. Det är vad jag läser på en dag annars. Till sist gav jag upp. Kände att det inte var värt tiden. När jag lånade den på biblioteket så skickade bibliotekarien med mig en annan bok av Virginia Woolf så jag kunde få ett bättre intryck av henne. Nu förstår jag varför hon gjorde det :)

Dead Until Dark

"Dead Until Dark" av Charlaine Harris är den första boken av åtta i seren om Sookie Stackhouse. Det är dessa böcker som TV-serien True Blood är inspirerad av. Åtminstone denna bok hade TV-serien följt ganska noga. Största skillnaden var nog att Sookies bästa vän som är med ganska mycket i TV-serien inte var med i boken. Det gjorde dock inte mig så mycket då jag aldrig riktigt gillat den karaktären i serien. Eftersom jag älskar TV-serien kom det inte som en chock att jag blev lika förtjust i boken. Oftast brukar böckerna vara mycket bättre än filmerna/tv-serierna men i detta fall tyckte jag det gick ganska jämnt ut. Men det är möjligt att det kommer skilja längre fram då jag hört att det TV-serien mer och mer skiljer sig från böckerna efter hand. Om man som jag gillar genren - vampyrer, kärlek och spänning – ska man absolut läsa denna. Jag ska genast ge mig på fortsättningen även om jag tyvärr inte kommer kunna läsa färdig dem alla nu direkt eftersom jag har annat att läsa till mina kurser.

The Wrestler

Det är svårt att inte ha några förväntningar på en film som blivit så kritikerrosad som The Wrestler. Men eftersom drama är den genre jag gillar minst kunde jag ändå hålla dem på en rimlig nivå. Helt klart är att Mickey Rourke är fantastisk i den. Han är värd alla fina ord han fått om sin insats. Filmen är verkligt gripande vissa stunder men lite väl seg och långsam ibland. Jag har alltid tyckt att wrestling är en ganska märklig företeelse och den uppfattningen förändras väl inte direkt av filmen. Men historien i filmen, kampen om att komma tillbaka till de forna glansdagarna, kunde ha handlat om nästan vilken sport eller yrke som helst. Och det är det som är filmens styrka - människoporträttet av Randy ”The Ram” Robinson. Däremot är jag inte nöjd med slutet vilket drar ner betyget något. Exakt vad det är jag inte är nöjd med kan jag inte gå in på utan att avslöja för mycket.
Betyg: 3+ av 5