Not my cup of tea

Senaste träffen på kursen "Berättande i Film och Litteratur" som jag läser handlade om modernismens epik. Till den fick vi läsa två texter nämligen Wirgina Woolfs "Mot Fyren" (1927) och så "Combray" som är den första delen i Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" (1913). Och som rubriken antyder var det verkligen inte min grej. De var sååå tråkiga. Är det något jag har svårt för så är det texter fulla med metaforer. Och är det något som kännetecknar modernismens litteratur så är det just det. Jag har aldrig läst så mycket liknelser i mitt liv. Proust kan inte nöja sig med att säga att ett kyrktorn skiljer sig från de andra. Utan det skiljer sig likt en snäcka som fastnat mellan två stenar i det skvalpande havet typ. "Mot Fyren" var faktiskt ännu tråkigare. Jag klarade inte ens av att läsa färdigt den. Det gick så trögt att jag på en vecka hade läst 62 sidor. Det är vad jag läser på en dag annars. Till sist gav jag upp. Kände att det inte var värt tiden. När jag lånade den på biblioteket så skickade bibliotekarien med mig en annan bok av Virginia Woolf så jag kunde få ett bättre intryck av henne. Nu förstår jag varför hon gjorde det :)