Lena Philipsson
Alltså denna kvinna! Det är något visst med henne. Det är inte bara det faktum att hon sjunger fantastiskt, har humor och är otroligt snygg. Hon har en charm och naturlighet som man ser hos få artister. Hur mycket hon än åmar, kråmar och spelar på sin sexighet så känns det ändå som hon gör det med ödmjukhet. Bland kvällens publik så kändes hon som en av favoriterna och trycket blev som bäst när hon fick köra några av sina gamla godingar som ”Dansa i neon”.
Oscar Zia
Som vanligt är man lite lokalpatriotisk och hejar lite extra på Oscar men ingen kan säga emot att han är en fantastisk talang. Och han blir bara bättre och bättre ju mer rutin han får. Det jag tycker man kan se ibland är att det verkar som om han i situationer där han inte känner sig helt bekväm, eller kanske tycker är lite pinsamt, ser ut att bli lite flamsig och ofokuserad. Fast det kompenseras med råge den övervägande delen av tiden då han med stor inlevelse och professionalism tar sig an sina nummer. När han ensam sjöng den italienska balladen ”Caruso” var det mäktigt och det var också det enda numret som fick stående ovationer, förutom den gemensamma avslutningen då.
Jessica Andersson
Jessica sjunger otroligt bra och är en duktig artist men hon känns inte lika naturlig som de flesta andra artisterna i showen. Enda gången hon verkligen berörde mig var när hon sjöng en sång om alla barns rätt till trygghet, att inte behöva vara rädd för att bli övergiven. Men klart godkänt fick hon.
Eric Gadd
Det känns som om Eric Gadd både låter och ser ut som han gjorde för 20 år sedan. Blev faktiskt imponerad över hur hans ljusa röst fortfarande höll. Tyckte lite synd om honom när han vid varje låt försökte peppa publiken att sjunga med. Problemet är ju att en stor del av publiken, mig inräknad, förmodligen har lite väl svårt för att sjunga i hans tonart och därför lät bli av hänsyn till alla som satt runt omkring en :) Ibland kändes han kanske lite felplacerad i vissa dansnummer men å andra sidan tycker jag det är kul med lite variation bland artisterna så alla inte är exakt likadana.
Nanne Grönwall
På Nannes röst kunde man däremot höra att den inte alltid är som den varit, åtminstone antar jag att det var därför hon gjort vissa ändringar i låtarna. Men hon gjorde sina låtar bra och med stor inlevelse. Hon är som en liten skojfrisk duracellkanin som nog har sina störta fans bland de äldre genrationerna.
Erik Segerstedt
Erik gjorde skäl för sitt smeknamn ”snygg-erik” och charmade publiken med sina hundögon. Men det gjorde han även med sin fina röst och bra låtar. Han är inte den yviga och spralliga artisten som några av de andra men det kan ju vara rätt skönt om inte alla är det.
Nassim Al Fakir
Nassim är inte en sångare i klass med de andra men jag tycker att han kompletterar gruppen väl. Han är grym på slagverk men det skedde tyvärr mest i bakgrunden, det var en slump att jag ens upptäckte att det faktiskt var han som stod där vid flera nummer. Han kunde gott fått lite mer fokus på slagverket istället för solosång, där han försvinner lite i jämförelse med de andra.
Per Andersson
Även om flera av artisterna stod för lite humor var det ju såklart årets komiker Per Andersson som stod för den största delen. Ofta i samspel med någon av artisterna. Jag är kluven när det gäller Per, jag tycker att han i grunden är rolig men att hans sätt ibland blir alldeles för skrikigt och uppskruvat. Lite som Petra Mede. Men i detta forum passade han alldeles utmärkt och jag tror också att han har en tendens att inte balla ur lika mycket här när det är ganska manusbundet jämfört med TV-program som mer bygger på improvisation. Han hade en förmåga att få mycket att verka spontant och därmed extra roligt trots att det säkert gått till på exakt samma sätt på alla andra föreställningar också. Han har ganska låg humor men det verkade gå hem utan problem hos publiken. Det gjorde det i alla fall hos mig :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar